LÄS LÄS LÄS !
Klockan är 06:10. Glücksburg, Schleswig-Holstein, Tyskland. Det är mörkt som i en säck, spöregnar, och sängen har aldrig varit skönare än den är nu. En snabb överslagsräkning i mitt alltid lika morgontrötta huvud säger att jag kan ligga kvar max fem minuter till utan att den redan snäva tidsbudgeten ska spricka. När civila människor undrar om jag aldrig funderar på att göra något annat blir svaret att jo, absolut. Varje morgon, ungefär 06:10.
Men vi hästmänniskor, vi är en hängiven grupp. Tänk all tid och möda du investerat för att ta dig dit du är nu. Alla timmar i sadeln, alla stekheta dagar som spenderats i hjälm och stövlar på dammiga utebanor, så långt bort ifrån stranden man kan komma. Alla fester som det tveklöst tackats nej till, till förmån för träningspass, kvällsturer, packning inför helgens tävling. Alla skottkärror med dynga som släpats, alla stallgångar som sopats, alla blåmärken, alla tårar, all lera, alla köldutslag och alla lätt till måttligt förfrusna kroppsdelar.
Bakom ryttaren du blivit ligger alla tränare som delat med sig av råd, som skrikit sig hesa, peppat dig, pushat, gratulerat, suckat ljudligt när du gör samma fel IGEN, som metodiskt tagit dig vidare på den där till synes oändliga banan mot mästerskapet. Det är hästarna du lärt dig av. Det lilla envisa russet som gjorde precis vad den ville och så läromästaren, den som visade hur slipstenen skulle dras utan att du själv egentligen förstod något. Den känsliga som krävde din fullständiga närvaro, och så den med det stora, stora hjärtat. Ferrarin som krävde att du tryckte på precis rätt knappar, och som när du gjorde rätt visade dig att himlen minsann är en plats på jorden. Framtidslöftet, den som skadade sig, som aldrig kom igen. Vi har lärt oss något av dem alla.
I början är det lätt att tro att vägen ska vara så rak, och kanske är det tur att den aningens naiva inställningen finns där från början. Vägen till att bli en bra ryttare är nämligen precis allt utom rak. Den tar dessutom aldrig slut, och ju längre du kommer – desto mer inser du din litenhet inför konsten. Det är så lätt att ge upp på vägen. Vinnarna i den här sporten tillhör kategorin som varje gång borstar bort sanden från byxorna, för att sedan klättra upp i sadeln igen. Valet att lägga ner, ta den enkla vägen och gå hem och sätta sig i soffan med en påse chips istället, det finns alltid där. Men det är inget för oss. Den här resan är för spännande för att avstå, och vi är redan för insyltade för att kunna dra oss ur i alla fall.
För slitet, det lönar sig. Inte bara i det att vår värld låter oss känna varenda liten känsla, den även är fylld med så mycket kärlek, konst, skönhet, stolthet, kämparglöd och gemenskap. På så vis är vi en del av något väldigt fint, och om inte det är värt att gå upp på morgonen för, då vet jag inte vad som är.
Och, om du vill, så väntar det stora äventyret där på dig. Om du vågar.
Så 06:15 ålar jag mig ur sängen, för egentligen tvivlar jag inte på mina val alls. Jag skulle inte byta ut detta liv mot något annat. 24 år gammal har detta ridskolebarn stolt kvitterat ut sin kandidatexamen i hippologi, jobbat ett år som hopplärare på bästa Ridskolan Strömsholm, och stallet jag strax pilar ner till är Malin Petersens, landslagsryttare i fälttävlan och bosatt i norra Tyskland. Dags för en ny och spännande tid. Här ska ridas.
Tack, tack alla dessa hästar och människor som lett mig fram. Tack lilla Marie som alltid klättrade upp på ponnysarna igen. Även om tårarna rann. Tänk att du redan då visste att det var värt det.
/Marie Ryman – back in business
